Som ni förstår...

var det otroligt jobbigt att gå på Mormors minnesstund. Så fort jag såg hennes foto stå på bordet där framme i kyrkan fick jag en klump i magen och ville bara gråta. Allt blev liksom verkligt.

Huxflux var det min tur att läsa upp ett brev till Mormor - inför allihopa. Jag hann inte riktigt bli nervös, trots att läsa inför en samling människor inte riktigt är min staka sida... Mormors bortgång blev då ännu mera verklig och jag stannade av både en och två gånger med gråten i halsen och tårarna rullandes nerför kinderna.

Jag börjar mitt brev till dig som jag alltid brukade inleda varje telefonsamtal 

 när du försynt svarat ’hallå’:

Hallååå Mormor!!!  ☺

Din röst fick lite extra energi och du sade alltid glatt: Nämen är det du?!! …och du fick mig att känna mig som den mest speciella dotterdottern i hela världen.  Å, vad jag saknar våra sammankomster när vi bodde nära varann. De stunderna betydde oerhört mycket för mig. Du betyder oerhört mycket för mig.

Du har lämnat ett tomrum efter dig som inte går att fylla. Du fattas mig!!

Tack för gott väralag med världens godaste sockerkaka och mysiga stunder … som pricken över i, ett gäng Hemmets Journal och tupplur i din mjuka säng ☺    

Jag är så tacksam att jag fick rå om dig så länge… och jag är glad i hjärtat att du inte behöver lida mer.  Äntligen är du och Morfar tillsammans igen 

och jag vet att ni varit ut på er första fisketur på många, många år.  

Ta hand om varandra – och somna aldrig osams!

Kram på’re Mormor – För alltid i mitt hjärta… och du, vi ses sedan -där rosor aldrig dör  ☺

Vi tände alla ett ljus för våra nära och kära som inte längre finns bland oss.

Kram♥... och sköt om er. Man vet aldrig när livet förändras!